| Argentinsk Tango |
 |
 |
 |
|
Den argentinska eller rioplatensiska tangon skapades ursprungligen i fattiga kvarter och hade låg status. Samhällsklasserna blandades främst på bordellerna, och ryktet att tangon uppstått i just denna miljö grundar sig troligen i att det var där som de mer välbärgade historieskrivarna kom i kontakt med dansen. Det var en en tid när det fanns många immigranter i Argentina och få kvinnor. Männen blev därför tvungna att under år av träning öva upp sin dansskicklighet sinsemellan innan de hade en chans att få dansa med kvinnor på en milonga, ett tangoställe. Det fanns också särskilda lokaler, prácticas, där erfarna och oerfarna manliga dansare träffades och till en början fick se på, sedan följa, och till sist föra tango. Många män utvecklade där en lika god följarteknik som kvinnorna på milongorna, och erfarna dansare fortsatte att gå till praktikorna ett par timmar varje kväll för att dansa in sig och prova nya steg innan de fortsatte till milongorna för att träffa kvinnor. Argentinsk tango eller rioplatensisk tango avpassas efter vilken stil och vilket tempo tangomusiken spelas i; spannet går över det strikt traditionella, till exempel Juan D'Arienzo från 1930-talet, till 2000-talets tekno-avangardisktiska elektrotango. Till den rioplatensiska danskulturen hör förutom tango även vals och milonga. Inom den rioplatensiska tangon försöker man särskilt ur amerikansk och europeisk synvinkel urskilja vissa stilar. I Buenos Aires talar man företrädesvis om "tango salón" och "tango fantasia", oftast om bara "tango", därför att tangokulturen är självklarare där än i exportländerna: · Tango salón · Tango fantasia · Tango nuevo Termen tango salón betecknar i Argentina all tango som inte är gatutango, det vill säga all tango som är avpassad för salongerna, för "möblerade rum", till skillnad från den tidiga tangon, tango orillero eller tango canyenge. Historiskt är tango salón en dansstil som uppfanns i Buenos Aires på 1920-talet, framför allt i överklassens salonger, där elegans och takt var viktiga kvalitéer. En sådan salong är Sin Rumbo i den dåtida fashionabla förorten Villa Urquiza. Tango fantasia är ett annat ord för scentango eller uppvisningstango, som oftast består av en fantasifull blandning av element från tangon och från akrobatik och ibland balett och folklore. Tango nuevo betecknade ursprungligen den nya musikstil som Astor Piazzolla utvecklade; termen har senare i överförd bemärkelse kommit att betyda "modern tango". Tango milonguero kan sägas vara en sentida renodling av den täta stil som dansas där det är mycket ont om utrymme; en stil som på lösa grunder kommersialiserats som ursprunglig och autentisk. Stilens främsta kännetecken är en mycket sluten fattning. Blandformer mellan olika stilar benämns i vissa kretsar pejorativt "cocoliche", men många av dagens stora tangodansare tvekar inte att blanda stilarna, såväl i social dans som i uppvisningssammanhang. Den argentinska tangons omfamning, som också kan kallas "abrazo", "kram" eller "dansfattning", är avslappnad så att armbågarna pekar i stort sett nedåt. Kontakten mellan partnerna söks högt upp, så att det i stället blir gott om plats mellan fötterna, och i den argentinska tangon försöker man vanligen ha kroppsvikten långt fram, oavsett om man går framåt eller bakåt. En vanlig liknelse är att paret med sina kroppar bildar ett "A". Enligt den traditionella tangon släpps aldrig omfamningen under dansen, men i modernare stilar förekommer soltadas, där omfamningen bryts för att sedan återknytas kort därefter.
Gemensamt för dessa stilar är att det intima samspelet mellan partnerna medger improvisation i varje steg. Mycket av den traditionella undervisningen har under de senaste trettio åren utgått från en kombination, salida, som ibland benämnts grundsteg. Numera menar flertalet pedagoger att salidan är överanvänd och mindre lämplig som undervisningsmetod för nybörjare, eftersom det finns en tendens att fastna i ett improvisationshämmande mönster. Inom den nyare pedagogiken, liksom inom den tidigare tangon, talar man hellre om de stegmöjligheter som finns: steg framåt, bakåt, åt sidan och vridning på stället, s.k. "pivot", och utgår inte alls i nybörjarpedagogiken, till skillnad från andra pardanser, från några färdiga turer. Tangon är i högre grad än andra pardanser en förd dans. Det innebär att dansen inte byggs upp på fasta turer eller grundfigurer som till exempel swingout inom lindy hop, utan vilket steg som helst kan följa efter ett annat utfört steg. Förmåga att föra och följa det som förs utgör därför viktiga beståndsdelar i dansen. Förningen utgår från bröstkorgen och vanligen ej från händerna. Det som vid första ögonkastet kan se ut som en envägskommunikation, är i själva verket samarbete mellan två medskapande och aktiva dansare. Ordet milonga har i tangokretsar ingen entydig betydelse, då det förutom dansen milonga också kan betyda en utekväll med tangodans, eller för den delen en lokal där sådana danskvällar brukar arrangeras. Tangorna spelas gruppvis i tandor om tre eller fyra tangor, där alla tangor i en tanda hör ihop på något sätt, till exempel kan alla vara valser av Alfredo De Angelis, eller alla vara elektrotangolåtar. Tanken är att hela tandan ska dansas med samma partner och att man sedan i pausen, cortinan, bjuder upp en ny. I Buenos Aires följs tandatraditionen betydligt mer strikt än i Sverige. Tandatraditionen innehåller också ett traditionellt förflyttningsmönster över dansgolvet. Paren rör sig tämligen kontinuerligt framåt i dansriktningen längs koncentriska rektanglar. Ett par följer en av de koncentriska rektanglarna under hela tandan och byte av rektangelspår under tandan ses med oblida ögon av de rio-platensiska dansarna. |
Copyright © 2009 - 2012 Dansa med Sanna.
Produced by Yoda Websolutions